Var på rytmus öppet hus för ett par dagar sen och herregud va inspirerad man blir.
Jag känner bara att det är där jag hör hemma.
Det är där jag vill vara. Den är den jag är, men jag vågar inte.
Jag är så jävla trött på att leva med dena ständiga rädsla för allt hela tiden.

Det stör mig att varje gång så ska jag säga "njaa men jag är inte så bra på att sjunga"
Fan, jag är grym för att sjungit i ca 4 månder typ.
Det finns många som har hållt på i år och år men man skulle säkert inte höra skillnaden på den och på mig.
Visst jag kanske inte har något Beyonce röst, men det var inte förräns i onsdags när jag var hos min sångpedagog det slog mig, att jag inte ska jämföra mig med alla andra, att jag ska ha en "egen" röst och inte kunna sjunga och ta samma toner precis som alla stora artister.
Jag brukar sjunga Speechless utav Lady Gaga och Ave Maria utav Beyonce, och jag klarar dem bra. Många skulle se ut som ett frågetecken om dem var tvugna att sjunga dem låtarna.

Som min sångpedagog sa "Celina, om du sjunger exakt likadant som Beyonce, varför skulle jag då vilja lyssna på dig? Beyonce finns redan, det behövs inte en till. Gör låten till din egen, men din röst och dina toner, inte hennes."

Just nu vill jag gå på rytmus, få sjunga varje dag. Göra min sak.
Men om jag misslyckas då? Då har jag inget annat än en högskole förbereddande utbildning.
Men om jag går stylist så har jag ju en klar stylist utbildning...
Det här med att välja skola var svårare än jag trodde.
Jag visste att det skulle vara svårt, men såhär.. njaa.


Just nu är det sångerska jag vill bli. Jag vill, nej jag ska och jag kommer åka till Usa och ser vart det tar mig, då kanske jag har en ny dröm och vill bli något annat. Men justnu är det, det jag vill.
Och allting kommer löna sig. Jag är värd det. Jag är värd så jävla mycket mer.

När jag har pengar nog, och är ca 18 år så är det hejdå och hello L.A.
Jag ska dit one way or another♥


There's where you´ll find me